Vaddå normalstörd? Undrar säkert många.

Jo, om du har ett Funktionshinder eller Handikapp som man fortfarande säger eller Sjukdom som många också kallar det. Så skulle du säkert också undra varför människorna hela tiden försöker normalisera dig som individ för att passa in i deras samhällsbild.

Om vi tänker efter så heter det inte normalskola, om vi nu ska  jämföra det med begreppet särskola.

Så varför är det namnet så viktigt? Är det för att de s k normalstörda ska känna igen sig i begreppet eller är det för att barnen och ungdomarna med ett annat tänk har krävt det och blir då lugn och harmonisk?

För nått år sedan lyssna jag på några ungdomar med lätt utvecklinsförsening som diskuterade begreppet särskola. De ogillade att man gjorde dem till skyltdockor och ifrågasatte, hur man kommit fram till ordet “Särskola”. För inte nog med att man då av andra människor fick en stämpel, så var man också hänvisad att läsa ämnen i begränsad utsträckning dvs man hade inte samma möjlighet som andra gymnasieelever att uppnå behörig gymnasienivå p g a att argumentet var att här i särskolan lägger vi vikten på det praktiska färdigheterna.

Anledningen skulle väl då vara att alla individer rakt av med utvecklingsförsening, har inte förmåga att läsa på hög nivå som vilken grund- och gymnasieelev????? Om man nu inte hade turen att ha en rektor, lärare, anhörig som såg individen för den de var förstås, och kunde argumentera för anledningen till skolledningen. Då går det, men är en långdragen process i vissa skolor, tyvärr.

Lika lite, förstod de sig på att skolledningen kunde informera om att alla med en utvecklingsstörning, var välkommen och rätt till att gå på särskolan. (Det p g a ett en del individer inte visste att de hade någon utvecklinsstörning ändå gick de likväl på skolan.)

Något som blev minst sagt förvirrande, eftersom samma ledning strävade i sina diskussioner att göra dem så  “Normalstörd” som möjligt, när de jämfördes med samhällets krav osv. Som om dessa elever inte själv var egna individer med ett eget tänk.

Det är då ord och handling inte riktigt stämmer överens och individer med utvecklingsförseningar får betala priset för de s k “normalstördas” visdom. För vem lyssnar på dessa ungdomar så säg. Nu när allt ska normaliseras eller som en elev sa en gång som svar på en fråga som inte fick ett svar: Precis som i DDR!

Som fick mig att brista ut i gapskratt. Men dock inte läraren och rektorn. Som istället fick stora farhågor för denna gosses framtid där på industrin. Hur man nu hade tänkt att han skulle nå dit, när inte ens de själv, kunde ordna fram praktikplatser till sina farhågor.

Min fundering blir då alltid. Var ligger problematiken??? Nu när det alltid finns så många “Normalstörda” styrande individer.

Istället drar man ner skygglapparna längre och längre ner. Men då har de ju glömt en sak, att man själv kan dratta på ändan, när man snubblar på sin egen ihoplappade vishet, när sömmarna brister.

Samma sak tycks gälla begreppet Daglig verksamhet och Service boende som erbjuds vissa funktionshindrade. Som de har rätt till enligt LSS dvs Lagen om Stöd och Service.

Fast det är en annan frågeställning, som jag inte har tid att skriva om just nu. För nu måste jag ner i källaren och leta fram sonens Micro, för i min blir det ingen värme och vilken har behov av en kall Micro? *LER* Möjligtvis, någon med skygglapp, så: VART ÄR DU?

Ha så gott!

Då ska man ansöka om det hos kommunen. Helst hos någon som inget begrip och är totalt oberörd av vilka följderna blir för den sjuke, funktionshindrade och de anhöriga.

Varför skriver jag så här?

Jo, jag blir så upprörd. Tänker på den flicka med down syndrom som fick avslag på sin LSS-ansökan under sommaren trots både föräldrarna arbetade och den demente mannen som vårdades med hjälp av anhörigstöd av kvinnan, som ropade och ropade på hjälp och inget hände. Vad sparar en kommun på detta, så säg?

De är inte ensam, men p g a situationen så avvaktar anhöriga in i det längsta att utlämna sina nära och kära och dessutom sig själv till pressen. Eftersom det finns allt för mycket förutfattade meningar om vad ett funktionshinder är och vad en anhörigvårdare gör. Kanske mer i en liten bygd än i en stor bygd. Vad vet jag!

Här ett ex: När som någon sade till en mamma: “Vad gör du då, när de inte är hemma på dagtid?” och hon svara: “Jag sover”.

TÄNKVÄRT: För om du jobbar skift och natten råkar infalla på dagtid. Skulle du då gå ut och ha kul varje dag då?

Ni kan nog tänka er in i deras situation, om ni bara vill. I allafall en liten stund och förstå hur de då mår. Hur hopplöst jobbigt det blir när ingen hör och ingen verkar riktigt förstå. Jag undrar fortfarande år 2009, hur allt ansvar kan alltid ligga på de anhöriga, godman mfl, även när 2 blir 1, medan kommunfolket utökar sig själv och hänvisar till??????

Just det en hel drös frågetecken som de inte ens själv förstår och många gånger inte alls gillar ändå är de kvar och jobbar med det år efter år. (Jag vet, inte lätt att få ett arbete) Så hur gör man i Härjedalen?

På Härjedalens kommuns hemsida kan man läsa:

Socialförvaltningens främsta uppgift är att hjälpa människor som på grund av ålder, handikapp, ekonomiska eller familjeproblem behöver olika former av stöd och hjälp.

Trygghet, kvalitet och delaktighet kännetecknar god omsorg. Kontakt och gemenskap med andra människor påverkar i allra högsta grad vårt välbefinnande. Våra barn, handikappade och äldre har särskilda behov av livskvalitet och trygghet.

Så vad jag kan förstå av texten så arbetar man då också förebyggande dvs i god tid så ingen faller mellan stolarna under ex semestern eller mellan ett nytt beslut.

Biståndshandläggaren/handläggaren arbetar utifrån SoL eller LSS eller både osv med sina behovsbedömningar och då i god tid före en förändring. För att få hög kvalitet på sin bedömning, gör man ett hembesök och träffar brukarna. Annars kan man ju inte veta vad man utreder, eller hur?

Utredningen består i vad för typ av hjälp brukaren behöver i jämförelsevis med en s k normalstörd individ i samma åldersgrupp dvs när på dygnet behovet gäller och i vilken omfattning samt hur lång tid det tar för varje moment om man är ute eller inne osv. Så det gäller att man har kunskap omkring funktionshindret, för annars vet man ju inte. Som jag sade till någon: “Jag är väl ingen tankeläsare eller.” Svårigheten är troligtvis hur behovet ligger under en månad, eftersom alla dagar har sina behov, och är inte likvärdiga.

I vissa fall utreder man också vem som ska utföra arbetet. Därför utgår man från SoL eller LSS beroende på hur ansökan är ställd.

Om inte Biståndshandläggaren/eller handläggaren har eget beslutanderätt sänds utredningen vidare till närmaste överliggande chef som då är ja …?? olika beroende på vad som söks och den gör vad??…..Hur kommunerna har lagt upp dig inom sina enheter. Jag vet inte varför detta moment är nödvändigt, men det kanske någon annan som läser denna blogg kan upplysa om. Men enligt senaste informationen är målet för utredningen Arbetsutskottet som är ett gäng politiker som ska göra det slutliga beslutet (när tja… vem vet det) (kunde man förstå sig på kommunens hemsida, så skulle man säkert hitta vilka de är. Men jag hittar inte dem. Typiskt!!) I varjefall så ska de antingen godkänna, underkänna det som tidigare har föreslagits enligt utredningen eller föreslå något annat. Då förstår ni, att även de måste vara införstådd med de olika funktionshindren eller lita på att de som utreder har en stor bredd i sitt kunnande.  Nu blev jag tveksam… undrar hur det där är egentligen. Jag menar funktionshinder eller handikappade som det hette förr har ju funnits länge minst 100 år kanske mer men jag föddes 1959 så.. tja.. ??

Så råka jag läsa ett inlägg på (inte Härjedalens kommun)en artikel om Louise på ÖP hur någon tyckte synd om handläggaren som fick prioritera och inte hade tillräckligt med resurser och låg så sömnlös om natten över sin otillräcklighet.

Men, det där får jag inte ihop. Även om jag rent mänskligt kan förstå att biståndshandläggarna jobbig situation i det han/hon har utbilda sig till. Men Brukaren och dess anhöriga då? Som söker hjälp i god tid och ändå hamnar i en lång kö av försvinnande beslut, hänvisningar, återvändsgränder åt alla håll medan sommaren försvinner bort utan någon som helst hjälp.

Det hög tid att vakna till även om NI HAR SEMMESTER inom den kommunala tjänstesektorn, för inte upphör funktionshindret vara ett funktionshinder för att ni har semmester. Men det ska väl inte jag behöva upplysa om via min blogg, kan man tycka?

Fjällen och berget försvunnet i ett vitt skum och bilar blandad med gångtrafikanter som plaskar förbi till okända äventyr…. Ja, så är det vanligtvis att sommaren erbjuder både regn som sol.

Även om det blir friskt grönt, fräscht skönt av detta plaskande. Så har i varjefall jag nu bytt ut den gamla visan “I´m siging in the Rain” till ”Who’ll Stop The Rain” för jag längtar efter solen.

Så ha de fortsatt gott i sommaräventyret. 

Hur får man ungdomar att frivilligt engagera sig i ett projekt runt Finska Svedjerover? Ja, det kan ni allt fundera över och varför.

Varför just Finska, undrar säkert många. Jo, det beror på att förr i tiden för si så där en 100 år sedan planterade man i Norrland/Härjedalen Kålrover istället för potatis, för att de var frosthärdiga. För hur mättande är det att äta potatis som tagits av frosten, så säg?

Dessa Finska Svedjerover är nu inte så speciellt enkla att få tag på. Men så fick Olof i Tännäs höra om detta ungdomsprojekt där på Marys Hotells Tak i Skogen. Ni vet Olof som har fått äpplen att växa där vid Tännäsberget, bara det är ju en bedrift i sig. Så då bidrog han med dessa uråldriga frön. Visste ni att han har spelat med ABBA… fast ja…. (dubbelleende) det är ju en annan historia.. Oj… kom visst ur spår..

Så ett regäl lass dynga införskaffades från Bruket, jag tror minsann bonden ler än.

När alla förberedelser var klar så kom då ungdomarna till landet som gud glömde eller hur det nu var det där…. I varjefall så slank även en ung man från Alaska med av bara farten. Det var således inget misstag utan en väl planerad manöver eftersom det är aldrig fel att träna sig på främande språk, för både den ena likväl som den andra under naturliga förhållanden.

Så det första ordet blev att lära sig Finska Svedjerover. Som på engelska blir Finnish Svedja Rover. Vad de mer sa… Ja, vem vet det? Ni får väl fråga när ni ser (LER) en ungdom. Här nedanför finns några, som är samlad utanför Mary Hotell på Gold Rush Museum.

 
För där vid Gold Rush Museum på Marys Hotells tak har det hackas, gödslats och planterats frö från Finska Svedjerover av ungdomar från när och främjande som helt frivilligt tog sig dit och helt naturligt fick de lära sig ett sammanhang mot en helhet och tillsammans fann de också samhörigheten i detta annorlunda praktiskt projekt. Där även ett bra stycke Härjedalsk kultur ingick liksom av bara farten.

Så har man bara organisationsförmågan och förmågan att hålla många bollar i luften så att de liksom trillar ner där de ska. Men det vet vi ju, att alla har ju inte den förmågan. Eller har de?

Så vem tror ni låg bakom detta häftiga engagemang då?

Inte var det då jag, för jag verkar för det mesta sitta och glo på någon låda… skrattar.. Fast nu var inte det här nr två utan det är…… mmm vänta får ni se…

får man inte missa i Härjedalen till sommaren, läste jag i bilagan som följde med tidningen Härjedalen igår.

För mig blir det första självklara valet “Gold Rush Museum” som ligger 8 km innan Funäsdalen i västra Härjedalen och drivs av Björn Uglem. Troligtvis är han betydligt mer känd utanför kommunens gränser än innanför. Att han då trots det har valt bygga upp detta fantastiska stället just här, borde vara ovärderligt för kommunen. Men, men….. vem vet, var de är?

Istället föreslår jag er som läser det här stanna upp där på kullen ett slag och titta ut över museuområdet. Då kommer du att mötas av en otroligt fantastisk fjällvy över Anåfjället vinter som sommar. Det är då mycket lätt att låta sin fantasi ta med dig till fjälldalarna den där vinterdagen då dåligt klädda män stretade upp över fjällryggen för att just de skulle finna den där eftertraktade guldådern, som skulle ge trygghet för familjen som fanns hemma i Sverige eller i Alaska eller vart nu alla kom från.

Med detta i bakhuvudet kan du under tiden stilla vandra ner över ängen och ta vägen genom porten och ner till guldrushområdet längs en mindre väg och under tiden uppleva den tidsenliga miljön i form av olika föremål och lador som förr var förfallen, men nu restaurerats till tidsenlig guldrushbyggnader. Hur många timmar denna man har lagt ner på detta område är nog svårt att beskriva med ord här. Det är betydligt lättare för er att själv få uppleva Peluk Roadhouse, Traiding Post, Golddigger Saloon och nu även Marys hotell och varför inte sova över om du vågar. Glöm då inte bort att upptäcka det otroliga detaljerna som varje sak, byggnad har. Du kommer att bli förvånad över uppfinningsikedomen och samtidigt förundras över hur det har hunnits med.

Även om Härjedalens skogar, fjäll, sjöar har en enorm naturupplevelser. Så borde ingen åka hem utan att ha besökt Gold Rush Museum för här händer det då något hela tiden. Det är liksom (LER) rush. Mycket beror på Björns förmåga att bjuda på sig själv, kunna berätta så det blir intressant. Det är också ett faktum att han har en enorm kunskapsbank om just denna guldrush.  Dessutom en otrolig förmåga att engagera ungdomar, men mer om det ska jag berätta en annan dag, typ i morgon när jag tröttnat på alla lådorna… *LER* och önskat att jag var klar för längesen.

Men sitt nu inte här utan skynda er nu att boka tid. För ett vilt rykte säger att Björn inte är så speciellt “Happy” längre i Härjedalen, utan kommer att ta sina häst(krafter) och galoppera sin väg inom kort. Vem vet då vad som blir kvar av detta unika område som kallas “Gold Rush Museum” i Härliga Härjedalen. 

Natti!!

I början av veckan hade jag förmånen att få besök av en mycket speciell ung kvinna som trots sina ringa ålder har haft möjlighet att vara långt utanför Härjedalens gränser och skaffa sig erfarenheter av skilda slag.
Våra möten sker spontant och det är lika intressant varje gång dessa träffar äger rum. För mig är hon en mycket modig person, som törs ta för sig av livet, något jag hoppas alla ungdomar gör med sitt liv. När så tillfället kommer antingen utan förvarning eller med lite god hjälp från en själv.

Det är lätt att prata med denna kvinna för hon är som person mycket lugn och definitivt ödmjuk. Något man märker vid djupare diskussioner när hon smidigt parera att kalla mig gammal, fast jag är 30 år äldre och det får mig att le.

Annars har inte åldern något med om man trivs att prata med varandra eller ej. Eftersom det handlar mer om vilket plan man befinner sig på och vilken förmåga man har att ta sig till det man tillsammans diskuterar. För att föra diskussion med varandra handlar ju om att ge och ta till sig varandras värderingar omkring livet. Därför kan det hända att man i första anblicken tror sig att allt är sig precis sig likt med en person som man inte träffat på länge. Men då ska ni tänka på att “skenet kan bedra”.

Därför värdesätter jag dessa diskussioner högt för hon i sin ungdom kan ge mig många tankeställningar till mina ungdomar men även hur jag är som person i mitt tankesätt. Som när hon smidigt parera min fråga och sa: “Vad ville du själv göra när du var 20 år?”.

Ja,… blev mållös, för det minns jag (LER) inte ens. Har ingen aning om vad jag ville när jag var 20 år, mer än att jag var kär, så kär…..

En verkligen tankeställning för mig så här 30 år senare. Nu när mina egna ungdomar ska inom en snar framtid också ut på sin första egna flygtur.

För det gäller ju att ge dem så mycket feedback som är möjligt även om jag inte alltid gillar deras drömmar. Så måste man komma ihåg att var och en av oss är individer och måste få leva våra liv alldeles själv. Även om det innebär att ungdomarna flyttar till helt andra platser ja… rent av utomlands.

Därför skriver jag här om mina upplevelser för var och en av er som läser min blogg och samtidigt säger jag: Tack Tove för att du delar med dig av dina upplevelser och jag får vara din vän.

ut i världen så krympte cykeln och blev mindre och mindre…

 
När man är sådan stor personlighet på en allt krympande cykel så möts man oftast av både en förbryllande kanske även lite avundsjuka blickar likväl som en och annan beundrande blick från de mest märkliga håll.

Att det ingår i livet vet nog denna gosse, så han trampade vidare mot allt högre mål. För att han har tryggheten att våga och även viljan att ta för sig av livet. Det är minsann inga dåliga egenskaper som han likväl med många andra unga män och kvinnor idag delar med varandra.

Så vad var målet för detta trampande egentligen? Jo, till en början var det nog att ta sig upp på ett…..(LER)…. flak. Se själv;
 

Visst är livet härligt!

En av mina sällsynta semestrar drog jag äntligen år 2006 till min moster Stina i Karlstad på en rundtur som jag sent ska glömma. Förutom de jordgubbar vi åt varje dag fick jag en historisk återspegling på min mammas liv i Karlstad av min spänstiga moster. Som jag följde så gott jag (LER) kunde.

Till Karlstad kom jag när solen var på det allra bästa humöret denna sommar och solen strålade från en klarblå himmel, och det var varmare än varmt. Köpte en vägkarta vid prästbyråkiosken och fylld av övertygelsen att finna rätt travade jag rakt in i centrum, och trevade mig fram och till sist passerade jag en bro med utsikt mot Karlstads äldsta stenbro.

Så strax var jag framme, vad skönt att slippa ryggsäcken där bland annat (LER) regnkläderna låg.

Moster hon har varit med om allt möjligt i sitt verksamma liv dessutom härligt annorlunda äventyr i sin ungdom. Arbetade bland annat uppe på en av STF fjällstationer länge och väl en sommar innan det var dags att åka ner till civilisationen. Jag är verkligen glad och tacksam att jag hann med det, medan hon kunde berätta än den ena historien om min mammas liv som jag tyvärr inte han ta del av medan min egna mor levde. Men nog var det också så, att jag var ung och hade annat intresse för ögona. Så det blir som det blir. Jag är troligtvis inte ensam eller vad säger ni?

Givetvis är moster också en del av mammas liv, som lillasyster. Min mamma hette Birgit f. Olsson hon var född 1916 i Göteborg innan familjen flyttade vidare till Karlstad. För precis som nu, styrs man av arbetssituationen och flyttar dit det finns arbete.

Här min morfar Sture, pappa Olov och mormor Ellen, året var omkring 1957 vid Svegs centralstation.
 
Min morfar hette Sture Leander Olsson f. 1893 och kom från Stenestad, Hultahus det ligger i Skåne och arbetade som Snickeriförman bland annat inredde han båtar. Min mormor hette Ellen Kristina Nilsson f. 1893 kom från  Karlstad i Värmland.

Mamma såg sitt ljus i Göteborg, men sedan flyttade familjen strax vidare till Karlstad och bodde där en tid på Älvrosgatan där mammas lillasyster moster Stina föddes, inte långt från kvarteret “Norrstrand”. Där även syskona Inga, Sven och Nisse fanns med.

Kul att huset fanns kvar.

En tanke slog mig…. Har jag inte berättat det här förrut… SKrattar… skulle inte förvåna mig. Någon som minns??? Jag återkommer… Ha de fortsatt gott i helgen.
.