Funäsdalen i slutet av 70-talet och jag sa de tre magiska orden.

Hade tagit steget från hemmets ljuva härd och begett mig upp till Funäsdalen från Sveg för att börja arbeta på Hotell Gästis. Där nuvarande Härjedalens Museeum står.

Jag som nästan aldrig hade lagat egen mat, arbeta där som köksbiträde. Men detta årtionde var en tid långt ifrån högskolekrav, och då fick man lära sig på stället. Även så jag. Då arbeta jag åt Karl-Erik och Ulla och hennes bror Arne (minns inte efternamnet, kanske var det Karlsson och Larsson) som egentligen kom från Nora i Bergslagen.

Stort kök där det fanns (perfekt att göra omelett på) gasolspis och ett stort stekbord. Det var kul och vi var ett gäng tjejer och killar. Där både gråten, ilskan och skratten fanns mellan väggarna. En del av oss finns ännu kvar i dalen än idag.

Blev bekant med två tjejer Yvonne och Inger från Särvsjön, som alltid hade ett leende på läpparna. Helt enkelt tokrolig som en frisk vind svepte de in och ut i serveringen. En ledig kväll tjata de på mig om att följa till Tänninge på dans. De hade ordna skjuts med en kille från dalen och okej, jag följde med. Gilla att dansa så varför inte.

Hotel Tänningen i Tänndalen skjöd av liv på den tiden. Där kunde man åka och dansa hela säsongen. Kända dansband till lika med Härjedalska lokala dansband spela upp och alltid fullt med liv på dansgolvet.

På den tiden var vi taxi åt varandra och även om vi inte riktigt kände varandra, så fanns det alltid plats för att komma hem. En härlig tid. Man var ung och livet lekte.

Denna kväll så träffa jag han som blev min partner i 26 år. En blond man med blåa ögon och ett härligt leende därtill med glimten i ögat, och jag trilla som en fura rakt ner i hans famn.

Det var tider det.

Marie

En intressant länk är www.sorg.se

där kan man läsa om samhällets föreställningar om hur man sörjer. Exempelvis;
> var inte ledsen
> var stark (för andras skull)
> sörj i ensamhet
> Tiden läker alla sår
> Ersätt förlusten
> Håll dig sysselsatt.

…

Tiden läker alla sår. Ja, så brukar ju jag säga. Men det är inte hela sanningen. Det är inte alltid man gör som man säger.
Första tiden (det är ju inte så speciellt länge sedan) befann jag mig i en fokuserad systematisk sorg. Jag rignde, blev uppringd och prata och prata.

Idag vet jag inte så noga vad jag sa. Men allt gjorde jag med sikte på att avskedet ska bli så bra som möjligt för de allra, allra närmaste.

Nu reagerar ju inte alla lika, men ändå  kan jag inte begripa varför det ska vara så bråttom. För i mitt yrkesliv, måste man lära sig att allt tar sin tid. Fixar man inte det, måste man byta yrke.

Samtidigt måste man komma ihåg att allas sorg är olika. Ingen sörjer på rätt sätt och inte eller på fel sätt. Utan sorg är sorg och den är i högsta grad  individuell. Så vad har man då för rätt att ifrågasätta andras sorgearbete?

Att genomlida sorg med allt vad det innebär utan bitterhet och rädsla är väl en av de största styrkor man kan få uppleva i sin livsvandring, kan jag tro. Men jag erkänner, det är svårt… att bara vara en vanlig människa. Så att ringa och meddela.. så svårt det är… telefonnummer som hoppar och fladdrar.. människors reaktioner och frågor, frågor som jag inte har några svar på…..

Så här pågår sorgearbetet för fullt och ett av mina sätt är att skriva om det här i denna blogg. Till lika med att prata, prata och åter igen prata med mina barn och nära vänner. Det tycker jag är mycket bättre än att sitta hemma vid köksbordet och hitta på egna förklaringar till det som skett eller ännu sämre lägga helt locket på. När så sorgen med alla frågorna, drar in med full styrka.

Därför undrar jag varför vi måste ha en speciell dag för våra hjärtan. Är det inte bättre att istället komma ihåg varandra varje dag?

Marie

Var skog har nog sin källa

var äng sin blomma har

var hjärta har sin saga

från flydda undgomsdar.

Men skogens källa sinar

och ängens blomma dör

men hjärtats tysta saga

alls ingen tid förstör.

—————–
Det drabbar mig med full styrka.

Jag är så otroligt ledsen…

Mina barns far är död.

It hit me with full strength.

I am so incredibly sad …

My children’s father is dead.

Nu är det många år sedan jag med en viss spänning åkte ifrån Funäsdalen de 67 milen, för att lära mig hur man skulle handha ett kontor. Året var 1984 och resans mål var Nyköping en liten stad vid östkusten ca 10 mil söder om Stockholm. Hyrde där en 1:a i centrala stan på Västra Kvarngatan med gångavstånd till skolan som jag dessvärre inte mins vart det låg. Men via en genväg tog jag mig förbi bland annat Saab flygmotor och Nyköpings slott vid Nyköpingsån.

Där jag kom att stanna ca ett halvår för att sedan resa vidare 38 mil till västkusten för att avsluta min utbildning i Göteborg på Ranängsgatan. Jag var bosatt både på Hisingen och Eklandagatan. Så fick jag uppleva bland annat den första datorn.. hu!!! sicka färger neongrön, neonröd och blå… på en skärm som var den banbrytande modellen. Själv satte jag och traggla inloggningen via dos, som kunde få vem som helst att aldrig vilja ta i en dator mer.

Tiden i dessa städer har på ett eller annat sätt präglat mig till den jag är idag. För det var här jag lade grunden till att förstå hur man bokförde debet och kredit i företag som då hette (LER) - säkert välkänd av många studerande - , Storstad AB, vidare hur man bemöter kunderna, hur man skriver med fingersättning och hur man mätte nedslag per minut - 769 nedslag på 3 minuter osv..

Det som var nytt när jag kom till Göteborg var att nu skulle man lära sig den nya svenska standarden. Allt som skrevs i företaget skulle då skrivas på ett sätt som skulle bli mer tydlig för den som läste texten tillika för den som skrev den. Samma mönster skulle följas var man placerade företagets adress, vem det var ifrån, hur man påbörjade med rubrik osv.. och alltid skulle breven avslutas med följande fras.

Med vänlig hälsning eller liknande.

Döm om min förvåning när jag nu 2008-2009 har en viss korrespondens med en myndighet i Härjedalen och deras brev avslutas alltid med följande fras;

I tjänsten:

Varje gång tänker jag samma sak. Är de fortfarande osäker på vart de befinner sig? Om det nu inte är ett dolt budskap att jag ska ändra mina avslutningsfraser och istället skriva… ja, vad ska jag skriva???

I skrivbordet:         I datorn:            I arbetslösheten:            I hemmet:

Men jag föredrar det jag lärde mig för 25 år sedan. För det anser jag uttrycker en betydligt hövligare ton. Vad tycker ni?

Med vänlig hälsning

Marie

när man skickar Gott Nytt på mobilen vid 12-slaget… Det blev STOPP… och under tiden fick man bråttom att lirka upp korken utan att den flög ut genom glasrutan.

Allt fixat, då braka det loss i “Östersund, där jag bodde då” som ett större militärisk sammandrabbning med smällar och dunder.. men dock med härliga glada rop.

Nog finns det hopp!

Så en riktigt

Gott Nytt År!! och en God Jul i efterskott,

till er alla.

Var nu rädd om varandra.

Marie

Här sitter man nu och undrar om lönesystemet har blivit så komplicerat att inte ens de anställda vet längre hur man ska gå tillväga. En annan hade hoppas åtminstone på ett förskott så här före jul.

Efter det chefen sa: "För oss spelar det ingen roll". När jag ringde upp och ville veta varför ingen lön hade kommit i månadslutet. Om jag kunde få ett förskott då?

Jo, det ser man nog!!! Ingen ringer upp, fast de lovar så stort. Kan man på samma gång ifrågasätta var empatin har tagit vägen? 

Det hela började med att jag inte nöjde mig med det nya avtalet som sändes till mig. Jag tog strid... och gav tusan i att skriva på ny löneperiod. Det var den 1 september i år.

Blev en hel del samtal innan arbetsgivaren besluta att gå mina villkor till mötes och den 18 november skrev jag på det nya anställningsinformationen. Så med 2 månader till godo, så trodde jag det skulle få min lön i slutet av månaden även om min tredje månad blev ifylld lite väl sent.

Som Melker i Saltkråkan sa: "Inte ett liv". Samma sak här!!

Förklaringen var att anställningsinformationen hade inte hunnit registrera sig för jag sände in den för sent och den var tvungen att komma i tid före den 5:e i varje månad. För att lönen skulle utbetalas den 27:e.

Fast nu glömde de berätta det för mig, innan förstås och ja.. vad ska man säga... Suck!!!

Så trots att jag har innarbetat 2 månaderslöner innan... och nu 3 månader på väg mot den 4:e. Så uppvisar människor med chefsform mindre lustiga egenskaper som får en starkt att ifrågasätta varför av vilken anledning de blev chef och vilka kunskaper de hade med sig i bagaget.

För mig betyder detta system en jädr... massa byråkratinoja. Eftersom vid kontakt här i dagarna hade inte detta avtal ens ännu nått lönekontoret.

Så hur beter sig denna chef som kan få ett anställningsavtal att inte röra sig ca 1 km fram till lönekontoret på 15 dagar????? Till ett ställe som hon troligvis besöker i andra ärenden.

Jag har tidigare frågat om denna chef befinner sig på andra sidan universum eftersom de inte lyckas skriva på denna lilla kråka (namnteckning) så jag åtminstone kan få ett förskott? Det är då som pajkastningen börjar... eller ska vi kalla det hänvisningstonen till nästa chef. Så idiotiskt.... samtidigt så dyrt... 

Tänk er själv, en massa chefer och ingen vill ta ansvar för sitt egna handlande. Vad blir det för skit....??? Tyvärr är inte min situation något orginellt.. troligtvis drabbar det oss alla på ett eller annat sätt och det verkar gå som en röd tråd igenom hela Sverige.

Så vad faro... ska en annan göra. Gå till sociala och belåna de innestående pengarna  som näst intill kommer från samma ställe?

Färgsprakande färger, vindstilla och solen glittrade och studsade mellan fjällen ner i dalgången. En så underbart ljuvlig dag som kan lockas fram om jag bara för en kort sekund tänker tillbaka.

Jag och en vännina till mig, tog oss med bil till Tänndalen från Funäsdalen och följde en betalväg upp till fjälldalen. 

Ett gäng med glada pensionärar streta upp för den långa backen, anledningen var nog att bussen de kom med, inte kunde åka där. Man var tvungen att beundra deras vilja som tog dem högre och högre upp, för att till sist mötas av en underbar syn.

Själv parkera vi vid anvisad plats. Tog våra ryggsäckar och vandrade in i en färgsprakande stillhet;

Vårt mål för turen hete Andersborg och är under vintertid ett populärt skidresmål. Här åker man gärna från Kariknallarna (Bruksvallarna) mot Tänndalen den s k "solturen" och om man inte passar sig har man då ingen hud kvar. För även i icke soligt väder blir man här brun.

Men nu var det höst och färgerna hade liksom exploterat i olika skiftningar. Vi stortrivdes på väg upp mot Andersborg och väl där fortsatte vi en liten bit bort mot Anderssjön som var alldeles klarblå.

Lite senare gick vi så upp till Skarvfjällsgruvan där man i svunna tider brytit kopparmalm. Där vi satte oss ner och med vidunderlig utsikt mot Hamrafjället satte oss ner för att fika. För att sedan vandra ner för slutningen och åter till parkeringen.

Om ni någon gång kommer till Härjedalen tycker jag ni ska passa på att uppleva vidderna och den speciella mystiken som finns här.

Ha en fortsatt bra vecka.

B-M

För många år sedan fick någon jag kände en sjungande fisk i present. Denna uppsattes på väggen och genom att trycka på en knapp spelades olika melodier upp medan fiskekroppen rörde sig taktfast till sin egna sång.
 

Så häftigt härligt uppfriskande kul...

Är det någon som känner till vart man kan hitta denna varelse, helst innan jul..

Så får ni gärna berätta vart.
 
För vilken häftig julklapp... vet precis till vilken.

Nått sånt här såg den väl ut, fast mer bakkropp.. så den liksom svingande svängde när den satte igång och rocka.

Så hör av er.......