Hur får man ungdomar att frivilligt engagera sig i ett projekt runt Finska Svedjerover? Ja, det kan ni allt fundera över och varför.

Varför just Finska, undrar säkert många. Jo, det beror på att förr i tiden för si så där en 100 år sedan planterade man i Norrland/Härjedalen Kålrover istället för potatis, för att de var frosthärdiga. För hur mättande är det att äta potatis som tagits av frosten, så säg?

Dessa Finska Svedjerover är nu inte så speciellt enkla att få tag på. Men så fick Olof i Tännäs höra om detta ungdomsprojekt där på Marys Hotells Tak i Skogen. Ni vet Olof som har fått äpplen att växa där vid Tännäsberget, bara det är ju en bedrift i sig. Så då bidrog han med dessa uråldriga frön. Visste ni att han har spelat med ABBA… fast ja…. (dubbelleende) det är ju en annan historia.. Oj… kom visst ur spår..

Så ett regäl lass dynga införskaffades från Bruket, jag tror minsann bonden ler än.

När alla förberedelser var klar så kom då ungdomarna till landet som gud glömde eller hur det nu var det där…. I varjefall så slank även en ung man från Alaska med av bara farten. Det var således inget misstag utan en väl planerad manöver eftersom det är aldrig fel att träna sig på främande språk, för både den ena likväl som den andra under naturliga förhållanden.

Så det första ordet blev att lära sig Finska Svedjerover. Som på engelska blir Finnish Svedja Rover. Vad de mer sa… Ja, vem vet det? Ni får väl fråga när ni ser (LER) en ungdom. Här nedanför finns några, som är samlad utanför Mary Hotell på Gold Rush Museum.

 
För där vid Gold Rush Museum på Marys Hotells tak har det hackas, gödslats och planterats frö från Finska Svedjerover av ungdomar från när och främjande som helt frivilligt tog sig dit och helt naturligt fick de lära sig ett sammanhang mot en helhet och tillsammans fann de också samhörigheten i detta annorlunda praktiskt projekt. Där även ett bra stycke Härjedalsk kultur ingick liksom av bara farten.

Så har man bara organisationsförmågan och förmågan att hålla många bollar i luften så att de liksom trillar ner där de ska. Men det vet vi ju, att alla har ju inte den förmågan. Eller har de?

Så vem tror ni låg bakom detta häftiga engagemang då?

Inte var det då jag, för jag verkar för det mesta sitta och glo på någon låda… skrattar.. Fast nu var inte det här nr två utan det är…… mmm vänta får ni se…

får man inte missa i Härjedalen till sommaren, läste jag i bilagan som följde med tidningen Härjedalen igår.

För mig blir det första självklara valet “Gold Rush Museum” som ligger 8 km innan Funäsdalen i västra Härjedalen och drivs av Björn Uglem. Troligtvis är han betydligt mer känd utanför kommunens gränser än innanför. Att han då trots det har valt bygga upp detta fantastiska stället just här, borde vara ovärderligt för kommunen. Men, men….. vem vet, var de är?

Istället föreslår jag er som läser det här stanna upp där på kullen ett slag och titta ut över museuområdet. Då kommer du att mötas av en otroligt fantastisk fjällvy över Anåfjället vinter som sommar. Det är då mycket lätt att låta sin fantasi ta med dig till fjälldalarna den där vinterdagen då dåligt klädda män stretade upp över fjällryggen för att just de skulle finna den där eftertraktade guldådern, som skulle ge trygghet för familjen som fanns hemma i Sverige eller i Alaska eller vart nu alla kom från.

Med detta i bakhuvudet kan du under tiden stilla vandra ner över ängen och ta vägen genom porten och ner till guldrushområdet längs en mindre väg och under tiden uppleva den tidsenliga miljön i form av olika föremål och lador som förr var förfallen, men nu restaurerats till tidsenlig guldrushbyggnader. Hur många timmar denna man har lagt ner på detta område är nog svårt att beskriva med ord här. Det är betydligt lättare för er att själv få uppleva Peluk Roadhouse, Traiding Post, Golddigger Saloon och nu även Marys hotell och varför inte sova över om du vågar. Glöm då inte bort att upptäcka det otroliga detaljerna som varje sak, byggnad har. Du kommer att bli förvånad över uppfinningsikedomen och samtidigt förundras över hur det har hunnits med.

Även om Härjedalens skogar, fjäll, sjöar har en enorm naturupplevelser. Så borde ingen åka hem utan att ha besökt Gold Rush Museum för här händer det då något hela tiden. Det är liksom (LER) rush. Mycket beror på Björns förmåga att bjuda på sig själv, kunna berätta så det blir intressant. Det är också ett faktum att han har en enorm kunskapsbank om just denna guldrush.  Dessutom en otrolig förmåga att engagera ungdomar, men mer om det ska jag berätta en annan dag, typ i morgon när jag tröttnat på alla lådorna… *LER* och önskat att jag var klar för längesen.

Men sitt nu inte här utan skynda er nu att boka tid. För ett vilt rykte säger att Björn inte är så speciellt “Happy” längre i Härjedalen, utan kommer att ta sina häst(krafter) och galoppera sin väg inom kort. Vem vet då vad som blir kvar av detta unika område som kallas “Gold Rush Museum” i Härliga Härjedalen. 

Natti!!

I början av veckan hade jag förmånen att få besök av en mycket speciell ung kvinna som trots sina ringa ålder har haft möjlighet att vara långt utanför Härjedalens gränser och skaffa sig erfarenheter av skilda slag.
Våra möten sker spontant och det är lika intressant varje gång dessa träffar äger rum. För mig är hon en mycket modig person, som törs ta för sig av livet, något jag hoppas alla ungdomar gör med sitt liv. När så tillfället kommer antingen utan förvarning eller med lite god hjälp från en själv.

Det är lätt att prata med denna kvinna för hon är som person mycket lugn och definitivt ödmjuk. Något man märker vid djupare diskussioner när hon smidigt parera att kalla mig gammal, fast jag är 30 år äldre och det får mig att le.

Annars har inte åldern något med om man trivs att prata med varandra eller ej. Eftersom det handlar mer om vilket plan man befinner sig på och vilken förmåga man har att ta sig till det man tillsammans diskuterar. För att föra diskussion med varandra handlar ju om att ge och ta till sig varandras värderingar omkring livet. Därför kan det hända att man i första anblicken tror sig att allt är sig precis sig likt med en person som man inte träffat på länge. Men då ska ni tänka på att “skenet kan bedra”.

Därför värdesätter jag dessa diskussioner högt för hon i sin ungdom kan ge mig många tankeställningar till mina ungdomar men även hur jag är som person i mitt tankesätt. Som när hon smidigt parera min fråga och sa: “Vad ville du själv göra när du var 20 år?”.

Ja,… blev mållös, för det minns jag (LER) inte ens. Har ingen aning om vad jag ville när jag var 20 år, mer än att jag var kär, så kär…..

En verkligen tankeställning för mig så här 30 år senare. Nu när mina egna ungdomar ska inom en snar framtid också ut på sin första egna flygtur.

För det gäller ju att ge dem så mycket feedback som är möjligt även om jag inte alltid gillar deras drömmar. Så måste man komma ihåg att var och en av oss är individer och måste få leva våra liv alldeles själv. Även om det innebär att ungdomarna flyttar till helt andra platser ja… rent av utomlands.

Därför skriver jag här om mina upplevelser för var och en av er som läser min blogg och samtidigt säger jag: Tack Tove för att du delar med dig av dina upplevelser och jag får vara din vän.

ut i världen så krympte cykeln och blev mindre och mindre…

 
När man är sådan stor personlighet på en allt krympande cykel så möts man oftast av både en förbryllande kanske även lite avundsjuka blickar likväl som en och annan beundrande blick från de mest märkliga håll.

Att det ingår i livet vet nog denna gosse, så han trampade vidare mot allt högre mål. För att han har tryggheten att våga och även viljan att ta för sig av livet. Det är minsann inga dåliga egenskaper som han likväl med många andra unga män och kvinnor idag delar med varandra.

Så vad var målet för detta trampande egentligen? Jo, till en början var det nog att ta sig upp på ett…..(LER)…. flak. Se själv;
 

Visst är livet härligt!