Nu är det många år sedan jag med en viss spänning åkte ifrån Funäsdalen de 67 milen, för att lära mig hur man skulle handha ett kontor. Året var 1984 och resans mål var Nyköping en liten stad vid östkusten ca 10 mil söder om Stockholm. Hyrde där en 1:a i centrala stan på Västra Kvarngatan med gångavstånd till skolan som jag dessvärre inte mins vart det låg. Men via en genväg tog jag mig förbi bland annat Saab flygmotor och Nyköpings slott vid Nyköpingsån.

Där jag kom att stanna ca ett halvår för att sedan resa vidare 38 mil till västkusten för att avsluta min utbildning i Göteborg på Ranängsgatan. Jag var bosatt både på Hisingen och Eklandagatan. Så fick jag uppleva bland annat den första datorn.. hu!!! sicka färger neongrön, neonröd och blå… på en skärm som var den banbrytande modellen. Själv satte jag och traggla inloggningen via dos, som kunde få vem som helst att aldrig vilja ta i en dator mer.

Tiden i dessa städer har på ett eller annat sätt präglat mig till den jag är idag. För det var här jag lade grunden till att förstå hur man bokförde debet och kredit i företag som då hette (LER) - säkert välkänd av många studerande - , Storstad AB, vidare hur man bemöter kunderna, hur man skriver med fingersättning och hur man mätte nedslag per minut - 769 nedslag på 3 minuter osv..

Det som var nytt när jag kom till Göteborg var att nu skulle man lära sig den nya svenska standarden. Allt som skrevs i företaget skulle då skrivas på ett sätt som skulle bli mer tydlig för den som läste texten tillika för den som skrev den. Samma mönster skulle följas var man placerade företagets adress, vem det var ifrån, hur man påbörjade med rubrik osv.. och alltid skulle breven avslutas med följande fras.

Med vänlig hälsning eller liknande.

Döm om min förvåning när jag nu 2008-2009 har en viss korrespondens med en myndighet i Härjedalen och deras brev avslutas alltid med följande fras;

I tjänsten:

Varje gång tänker jag samma sak. Är de fortfarande osäker på vart de befinner sig? Om det nu inte är ett dolt budskap att jag ska ändra mina avslutningsfraser och istället skriva… ja, vad ska jag skriva???

I skrivbordet:         I datorn:            I arbetslösheten:            I hemmet:

Men jag föredrar det jag lärde mig för 25 år sedan. För det anser jag uttrycker en betydligt hövligare ton. Vad tycker ni?

Med vänlig hälsning

Marie

när man skickar Gott Nytt på mobilen vid 12-slaget… Det blev STOPP… och under tiden fick man bråttom att lirka upp korken utan att den flög ut genom glasrutan.

Allt fixat, då braka det loss i “Östersund, där jag bodde då” som ett större militärisk sammandrabbning med smällar och dunder.. men dock med härliga glada rop.

Nog finns det hopp!

Så en riktigt

Gott Nytt År!! och en God Jul i efterskott,

till er alla.

Var nu rädd om varandra.

Marie