Visste ni att Trosa kallas oftast "Världens ände". Den mysiga lilla staden mellan Södertälje och Nyköping där vid Trosaån som mynnar ut i Östersjön.

När jag var där i dessa trakter den 10 september och strosa omkring, så gick jag förbi bland annat
 

Stadshotellet där välkända tv-serien Hedebyborna spelades in under åren 1978-1982. Till vänster om hotellet når man hotellträdgården. Där ska gubbarna ha suttit och ätit sill.

Själv är jag inte alls förtjust i sill, så jag vandrar vidare ner mot kanalen som kantades av trädbyggnader med spår från gamla tider. Där var och varannan uppvisade snickarglädje som fick mig att tänka på att varje byggnad bar på en hel drös av historier omkring sitt liv. Det är härligt att få se att allt blir som kvar, det ger mig en stämning av välbehag.

I kanalen låg båtarna på båda sidorna stora, små, lyxiga och bara vanliga. Döm av förvåning, när jag såg en fisk simma där förbi, men inget Storsjöodjur precis som (LER) tur var.

För mig var ån skitig, men någon skynda mig att upplysa att den var nog fylld av växtalger p g a övergödning eller något sånt. Det var därför färgen var så knepig. Urk!!

Så vi vandrade vidare längs Trosaån som rinner igenom staden. Ett stenkast från Trosa Sjökrog (som tyvärr var stängd p g a lågsäsong. Det är minsann inte bara i väst, som har detta fenomen). Så hittade vi denna färgprakt och jag sade till min väninna. Det där saknar man i Funäsdalen, att det blommar så där i september.

Vi gick förbi den säsongstängda Sjökrogen och där borta något som fladdrade i vinden. Det såg ut som en flagga. Ett rött hus och vid entrén ett växthusliknande utbyggnad.

Antikt & Kuriosa stod det, och det var öppet. Vad kul! Vi gick in och vi blev minsann positivt överraskad av den atmosfär som mötte oss, medan vi utforskade butikens alla vrår.

Omgående strömmade fantastiska minnena från barndomen emot en.. Teddybjörnen som fick mig att nynna på Teddybjörnen Fredriksson och porslinet som vi åt middagen på. Samtidigt alla de roliga kylskåpsmagneterna, vackra tavlorna, annorlunda smycken och härligt väldoftande tvålar och ja… så mycket mer som bara kan upplevas på plats. (LER) Skynda er!!!

En verkligen härlig blandning av presentshop och gamla ting för ung som gammal. Men som alla vet. Så spelar det ingen roll hur trevlig butik man har, om inte man har lärt sig bemöta kunderna positivt. Något som denna butiksinnehavare Eva Ivervall bemästra till fullo och jättekul att hon gladeligen ställde upp sig i ett av hörnen, när så min kamera fick lov att ta ett foto i hennes butik och föreviga ett semesterminne.
 

Så medan ni planerar er nästa semester, kan ni besöka Eva här på Veras Antik & Kuriosa för Trosa är verkligen värd ett besök även för oss som inte gillar sjögång.

Vill du dessutom bli tatuerad, så såg jag att det även fanns ett sådant ställe där fast åt andra änden av kanalpromenaden…  Det gör det inte ännu i Funäsdalen, men i Sveg tror jag…. eller…. någon som vet?

Det var i alla fall en spännande avslutning på min semester att få inandas och uppleva Trosa, som dessutom hade riggat upp solen dagen till ära.

Men nu är det 1,5 månad sedan och här sitter jag hemma i Funäsdalen och drömmer mig bort till mina semesterminnen medan Skarvarna långsamt blir vitare och även där nedanför i "All världens hörn" medan här i dalgången är det ännu näst intill bart.

Ha en fortsatt bra vecka.

Min första kamera var en liten manuell sak som jag idag knappt minns något av. Har dock ett svagt minne av att blixten som bestod av en kub om fyra blixtar, monterades på en lång plastpinne där nederänden sattes fast i kameran. Detta fenomenala påhitt var för att slippa få röda ögon…. Tyvärr blev foton i allafall rödögd.

Fast inte alla. Här har jag lyckas klättrat upp på en kulle i kyrkparken i Sveg, och någon så påpassligt lånade min dyrgrip och tog detta otrolig foto på mig. Då jag var 16 år.

Detta var långt innan den digitala tiden, där blixten var ett enda stort äventyr. Under åren fick den lådliknande saken ett större format. Som till sist byttes ut till min stora lycka, mot en Canon Prima Zoom F.

Den upplevelsen var som att komma till paradiset. För inte nog med alla valmöjligheterna, så hade den en inbyggd blixt. Nu hör ju till saken att jag är rätt så dålig på att läsa instruktioner. Dessa anvisningar är ju till för att ge läseren information på ett enkelt sätt. Fast där kan inte min hjärna hålla med. Så tja… det blir som det blir, ett enda stort äventyr.

Lyckligt omedveten om denna händelse, var jag vid min resa till min favoritbror i Västerås. Som var en betydligt bättre kameraman än jag på den tiden. För han kan tydligen ännu, läsa och förstå instruktioner. (Undra vem han ärvde det ifrån.) 

Här står jag och hänger

Nyss utkommen från en restaurang med trä och stendetaljer, då min broder så påpassligt tog och föreviga mig där med Svartån flytande i bakgrunden, året var 1977.

Varför jag ser så lycklig ut. Nja… det var nog inte tack vare min bror. Utan för den där stiliga ljusa ynglingen som fans kvar i väst. (LER).. Jag måste nog erkänna ljushår.. nääää fel forum.

Så med en Canon blev det många härliga foton som hamnade till en början i fotoalbumet, utom en hel del diabilder. Tyvärr har jag ännu inte skaffat mig en sådan där scanner. För man ska ju hinna så mycket nu för tiden…. Så kanske när jag är pensionär eller så… Skrattar…

Men här några foton som jag kan ge Canon skulden för;

Efter stormen kommer kylan, och här är det en riktig härlig kall dag, där snön är gnistrande blåvit. Har man inte fått uppleva det så rekommenderar jag er att göra det bums. Fast ja…. kanske lite tidigt än.. Men snart så..

Det var nog helt klart tack vare Canon Primus.. som jag fick upp farten gällande fotograferingen och efter en tids (bra nog) beslutsångest så var det dags för IXUS 7000 i digital form att träda in som ersättare till Canon. Så om jag tyckte den förra hade krångliga instruktioner så uj, uj…. och uj… Men med tiden lär man sig, så när sommaren kom såg det ut så här;

Det är fantastiskt vad ljuset på himlen kan återspegla sig och är det något jag kommer att sakna med all säkerhet, är det den vyn som finns på Söromsjön mot Funäsdalen som jag flyttade ifrån för många år sedan. Tänk ha något så ljuvligt, alldeles gratis runt hörnet. Fast det gäller att ta tillfället när det kommer.

Så innan jag ens hade lärt mig alla knepen med denna Ixus som införskaffades, för att egentligen fota instruktioner. Ex. Hur använder man tvättmaskinen. Ni vet en bild är lättare att följa än tusen ord.

Så fyllde jag 50. Då tog jag alla anvisningar till mig, om att man ska tänka på sig själv. Så då blev det en Pentax K 200 med extra (LER) kikarsikte. Det må jag säga vilka fantastiska bilder det blir och vilken upplösning. Så nu kan jag ägna mig till att göra affischer om jag så vill… Men då är det ett annat problem. Skrivaren saknas.  Så där blev det en sak till att införskaffa till den kommande pensionen. Blir nog fullt med saker där på hemmet.

Så nu har vi kommit till änden av denna resa och då vill jag säga som det gamla ordspråket. “Inget är omöjligt”. Se bara här vad påhittigt det kan bli med två bilder i ett när man vill visa vad som döljer sig på andra sidan portalen.

Så inte nog med att Gold Rush Museum är ett fantastiskt ställe för oss alla. Är det ett faktum att man kan trollbindas där av den detaljerade utsmyckningen som återspeglar två kulturella historiska landsdelar. Där ena sidan är landet USA/Canada och den andra sidan är vårt vackra landskap Härjedalen/Jämtlands län.

Allt återfinns  på platsen där i Skogen, där Europas enda Gold Rush Museum finns.

Något helt annat att greppa, än alla dessa gamla yxor. Tyvärr finns tydligen inte den insikten i gamla Svedala år 2009….Men de har förstås giltiga skäl genom att planera skolnedläggningar istället….. Hur nu det då rimmar med alla investeringar, som görs för övrigt inom turismen. Fast å andra sidan har inte det något med alla dessa kameror att göra. Så jag får lov att avsluta detta inlägg och istället önska er en fortsatt trivsam helg.

Vågar man inget, så vinner man inget. Så enkelt är det. Även om man måste satsa alldeles själv första gången utan en enda miljon som stöd.

För det är inte titeln i lag med åldern som är det viktigaste, utan viljan och förmågan att utvidga sitt lärande tillsammans med andra. Där ung som gammal har lika mycket att ge, om vi bara tror på varandra. Då först kan man ta  del av varandras kunskaper, och göra något positivt av det man är allra duktigast på. Samtidigt som slutresultatet blir något som glädjer så många fler.

Därför har jag det stora nöjet att presentera Jimmy Erikssons arbete i ett samarbete med Gold Rush Museum. Jimmy en ung man i början av sitt yrkesliv som blev tillfrågad av Björn Uglem och tog chansen. Samtidigt som Jimmy nu har utvecklat grundidén, med ett eget tänk. Efter drygt 1 års arbete parallellt med skolarbetet och andra lite tråkiga händelser i hans liv, har nu presentationen blivit klar “Gold Flash Museum”. För att besökas av alla som har tillgång till en dator med Internetuppkoppling.

Här en direktlänk till Gold Rush Museum. Där du klickar på den svenska ingången. Därefter på länken

Goldflashmuseum bli delaktig i en fantastisk presentation. Klicka här.

Så får du en mer ingående förklaring till vad detta är för något.

Mycket nöje!!

Marie