kan bli till glädje.
En seg morgon och så ringde telefon. En väninna från förr, så kul att pratas vid. Minnena strömma förbi och jag tänkte tillbaka till året jag gick distansutbildning i Mora.

Spridd från hela Sverige kom vi för att gå den första yrkesutbildningen inom Autismspektrumstörning. Vi var tre tjejer Anci från Bålsta, Anita från Kinna och jag från Funäsdalen som bodde på… (LER)… jag vad hette hotellet med vandrarhem. Låg inte långt från järnvägsstationen på Kristinebergsgatan. Sedan var det inte långt till S:t Mikaelsskolans Gymnasium. En härlig annorlunda tid då skratten, allvaret for genom byggnaderna. Där vi fick uppleva varandras små egenheter som satt glans på tillvaron.

Så till sist sommaren 2003 var den resan slut. Men i bagaget fanns nya erfarenheter, kunskaper och vänner kvar.

Med ett leende på läpparna gick jag så till tvättstugan och fick senare erfara av en granne, att man kan tvätta fel dag. Fast man skrivit upp sig nästa dag.. Skrattar….

Ha en bra vecka.

längtar till semester.. Ni vet sånt där som vanliga människor gör när de har tid att göra det. Då man tar dagen som den kommer, tror jag!

Jag är inte vanlig. Bara . (LER) ovanligt go, men så trött, så väldigt tröt. Ändå ska jag försöka hålla mig uppe under dagen och dessutom göra något nytta.
För ännu en natt har jag vaknat till denna förb… galopperande hjärtklappning, och sedan är det tji att somna under natten, utan att känna det där skramlet. För hela tiden så känns detta obehag, som då är en återkommande stressrelaterad sak. Om nu STRESS är en sak? Man kan ju smått undra, när den visar sig så här. I varje fall kan jag inte känna på det och liksom kasta omkring med det. Pust!!.. Tack och lov, för det.

För det hade ju inte varit något speciellt upplyftande om den drällde in till någon granne och jag ansvarig och skadeståndsskyldig på kuppen.

Det lär nog inte bota någon STRESS!
Medan jag funderar på hur en del kan så lätt hitta på egna små mål som saknar förankring med verkligheten. Bara för att de inte själv orkar ta sig in genom källardörren. Så istället används en matematisk schablon, utifrån någon standardvision som ingen känner till. Knappast troligt de själv, i allafall inte försäkringsbolaget, när man vill ha tillbaka sin förstörda mat. Då ni. DUBBELSUCK!!

Eftersom förklaringen till förankringen är en virtuell protoyp som inte är ämnad att förklaras med anledning av att det är en vision på hur man önskar att vi ska se på verkligheten nu och i framtiden. Så det är då det blir STRESS för oss som kan tänka. Om vi nu inte redan hade det, för annars blir det typ; STRESS-STRESS.

Fast det är ju också ett smart sätt att SPARA på.

För vem ska kunna förklara något som saknar en källa? Samtidigt som jag blir minsann lite skraj. För inte vill jag ha någon som sitter i min VÄGG? I varjefall inte någon som saknar förankring med verkligheten.

Men guuuu…. vad jag fryser. …. och nu håller jag på att somna in i skärmen….. Huj!! På er!….

Min mamma sjöng mycket för oss barn. Hon lärde mig många visor, som jag nu har (LER) glömt bort. Men några finns kvar ännu i minnet. Som den här gladvisan, som alltid fick mig på gott humör;

“Munnen den ska skratta och vara glad, munnen den ska säga tralla la. Munnen har vi fått för vi ska skratta, sudda, sudda bort din sura min.”

Hemma fanns det en sån där gammal tramporgel. Men den trampade för det mesta min bror Sune på, tills den stora klumpen byttes ut mot en

mordernare elorgel och min bror fastnade mer eller mindre för “gråt inga tårar för min skull-stuket”. Själv spelade jag på ett svart piano storlek större, med bra ljud, som ledde mig rakt in till Musikskolans avslutningssoaré. Där jag och Bethovens
“Für Elise“   visade upp sig från sin bästa sida.

Så märkligt egentligen att man minns det, så här 35 år senare. Nu är det ju åratal sedan jag spelade på ett piano och någon Elise… ja det kan man ju (LER) tvärt glömma, inte ens Eloise skulle funka… LER MER.

Dessutom sjöngs det och med hjälp av Gittaren så spelades, ni vet.. Gamle svarten, kamrat på vida färden, Gamle Svarten den bästa här i världen.. (jag som inte ens gillar LER hästar) Dock en gammal folkkär låt, som ännu kan höras (LER) på prärien. Minns ni inte, kan ni kolla här och överraska arbetskamraterna med att sjunga ut.

http://www.youtube.com/watch?v=-lKZGkVTUiE

Sedan prövade jag att spela på en Klarinett, men från den kom dessvärre inget ljud. Hur jag än tog i och blåste. Så då gick valet till en Oboe.. Där gick det bättre, men inte bra eftersom så korta musikstycken finns inte. Så det slutade istället med att en tvärflöjt köptes in. (Undrar var den nu då är?) Som tur var fanns vid denna tid en mycket duktig flöjtist vid musikskolan orkester, som kunde rädda mina tappra försök att nå de allra högst tonerna. Hon Maria, hade det där lilla extra som vissa muciserande elever välsignas med, gehör och massor därtill. En annan hade gehör, bara lite tjurig, men så inget mer.. (LER).. för det var tvunget att räcka även till (LER MER) idrotten också.

Av den anledningen hamnade jag i Svegs ungdomsorkester som för det mesta spelade klassisk musik och som leddes av Axel Herjö, som dessutom höll i en musikkurs där på Bäckedal Folkhöskola för ett 30-tal ungdomar från Härjedalen likväl Frösön. (Jag står längst bak, längst till höger. En av tjejerna från basket skymtar, även här nedanför. Hon var/är en duktigt fiolspelare och till skillnad från mig så har hon hållit liv i sitt musikintresse).

Det hela avslutades med ett musikuppträdande i samband med helgmålsbönen i Älvros kyrka där ett 100-tal besökande var på plats.

Denna otroligt duktiga musiker och pedagog, hade med sig i sitt bagage bland annat 17 års erfarenheter i filharmonikerna där han hade spelat violin. Kunskaper som han med entuaism spred bland oss elever, och fick även oss att blomma ut i full styrka. (LER) På ett eller annat sätt. Lite smått otroligt är det i allafall, att han återvände och gav av sig själv till glädje för så många. Men det är ju just sådan individer som är så viktiga i ett mindre samhälle. För de kan liksom se utanför, den vanliga invanda ringen.

Tack vare denna medverkan i skolorkestern som också var jättekul, så fick jag tidigt uppleva Jämtlands olika byar. Fast tja… man tänkte väl inte riktigt på det, då. Men vintern 1975 åkte vi till Funäsdalen, och med oss fanns spelande ungdomar från Ytterhogdal. Här står en del av oss med våra ledare utanför Hotell Gästis, där nuvarnade Fjällmuseet finns idag. Axel Herjö står andra raden längst till vänster.

Året därpå 1976, åkte vi 32 elever från Härjedalen på en musikresa i tre dagar mellan olika skolor som Gällö, Bräcke, Kälarne, Hammarstrand och Bispgården i Jämtland. Ungdomarna från Ytterhogdal bjöd på storbandsmusik, Svegsungdomarna körde med sitt klassiska.

Medan Funäsdalsungdomarna “Phunix” spelade upp en poppigare variant av musik som de också sjöng till och fick estraden att gunga. På så vis kunde vi visa bredden som fanns inom musiken i de Härjdalska lanskapet. Men allt detta hade inte varit möjligt om de vuxna hade givit möjligheten till ungdomarna att vara med. Något man kan sakna, en hel del av idag, och då inte bara när det gäller musik. Även om idrott verkar vara mer representerad. Så är inte eller det säkert.

Men nu är det dags att avsluta tills vidare, med dessa återblickar. Även om jag undrar lite om Musikskolan i Sveg finns kvar, eller hur det nu blev i denna allt mer sparande kommun?

Under tiden jag funderar, tror jag minsann att jag inte ska skriva något alls på ett tag p g a en ökad stress omkring andra vardagsting, som måste redas ut. Så jag orkar skriva länge till, om inte någon nu slänger ut mig förstås.

Så ha det gott och ha en riktigt trevlig helg, tills vi råkas nästa gång.

Här sitter jag blott 15 år och pustar ut i omklädningsrummet, i Sollefteå. Där vi spelade mot Långsele.

För mitt andra intresse för bollar, handlade om att dribbla bort motståndarna och få i bollen i motståndarnas korg med handen. Samtidigt som man vakta sin egna korg så inte motståndarna fick övertaget. 

Spela basket det var kul och svettigt. Till en början bara under gymnastiktimmarna. Men så började en ny lärare på skolan och det visade sig att ”Kicki” hade stora erfarenheter av landslagsbasket, då hon hade spelat för KFUM Söder. Så hon var anledningen till att bastketträningen sattes igång igen i Sveg och denna gång mot nya mål. I det målet platsa tydligen jag.. (LER).

Så med “Kicki” vid rodret, blev de individuella detaljerna finslipade och även så kvaliteten på vårt lagspel trimmat. Det tog oss ändå fram till vinst i Div. III-serien för Mellannorrland. Guldmedaljen har jag fortfarande kvar här någonstans, fast tja…  i någon kartong.

Här hela vinnarlaget från Sveg som då var med, och året var nog 1974.

 Magdalena J, Mary-Anne A, Maria J, Britt-Marie, Elisabeth M, Cecilia B.
Nedre raden: Åsa S, Kicki E, Karin F, Anita P.

När jag tänker på det, så har man då varit med om mycket roligt tack vare idrotten. Trots att man numera mest liknar en soffpotatis.