Funäsdalen i slutet av 70-talet och jag sa de tre magiska orden.

Hade tagit steget från hemmets ljuva härd och begett mig upp till Funäsdalen från Sveg för att börja arbeta på Hotell Gästis. Där nuvarande Härjedalens Museeum står.

Jag som nästan aldrig hade lagat egen mat, arbeta där som köksbiträde. Men detta årtionde var en tid långt ifrån högskolekrav, och då fick man lära sig på stället. Även så jag. Då arbeta jag åt Karl-Erik och Ulla och hennes bror Arne (minns inte efternamnet, kanske var det Karlsson och Larsson) som egentligen kom från Nora i Bergslagen.

Stort kök där det fanns (perfekt att göra omelett på) gasolspis och ett stort stekbord. Det var kul och vi var ett gäng tjejer och killar. Där både gråten, ilskan och skratten fanns mellan väggarna. En del av oss finns ännu kvar i dalen än idag.

Blev bekant med två tjejer Yvonne och Inger från Särvsjön, som alltid hade ett leende på läpparna. Helt enkelt tokrolig som en frisk vind svepte de in och ut i serveringen. En ledig kväll tjata de på mig om att följa till Tänninge på dans. De hade ordna skjuts med en kille från dalen och okej, jag följde med. Gilla att dansa så varför inte.

Hotel Tänningen i Tänndalen skjöd av liv på den tiden. Där kunde man åka och dansa hela säsongen. Kända dansband till lika med Härjedalska lokala dansband spela upp och alltid fullt med liv på dansgolvet.

På den tiden var vi taxi åt varandra och även om vi inte riktigt kände varandra, så fanns det alltid plats för att komma hem. En härlig tid. Man var ung och livet lekte.

Denna kväll så träffa jag han som blev min partner i 26 år. En blond man med blåa ögon och ett härligt leende därtill med glimten i ögat, och jag trilla som en fura rakt ner i hans famn.

Det var tider det.

Marie

En intressant länk är www.sorg.se

där kan man läsa om samhällets föreställningar om hur man sörjer. Exempelvis;
> var inte ledsen
> var stark (för andras skull)
> sörj i ensamhet
> Tiden läker alla sår
> Ersätt förlusten
> Håll dig sysselsatt.

…

Tiden läker alla sår. Ja, så brukar ju jag säga. Men det är inte hela sanningen. Det är inte alltid man gör som man säger.
Första tiden (det är ju inte så speciellt länge sedan) befann jag mig i en fokuserad systematisk sorg. Jag rignde, blev uppringd och prata och prata.

Idag vet jag inte så noga vad jag sa. Men allt gjorde jag med sikte på att avskedet ska bli så bra som möjligt för de allra, allra närmaste.

Nu reagerar ju inte alla lika, men ändå  kan jag inte begripa varför det ska vara så bråttom. För i mitt yrkesliv, måste man lära sig att allt tar sin tid. Fixar man inte det, måste man byta yrke.

Samtidigt måste man komma ihåg att allas sorg är olika. Ingen sörjer på rätt sätt och inte eller på fel sätt. Utan sorg är sorg och den är i högsta grad  individuell. Så vad har man då för rätt att ifrågasätta andras sorgearbete?

Att genomlida sorg med allt vad det innebär utan bitterhet och rädsla är väl en av de största styrkor man kan få uppleva i sin livsvandring, kan jag tro. Men jag erkänner, det är svårt… att bara vara en vanlig människa. Så att ringa och meddela.. så svårt det är… telefonnummer som hoppar och fladdrar.. människors reaktioner och frågor, frågor som jag inte har några svar på…..

Så här pågår sorgearbetet för fullt och ett av mina sätt är att skriva om det här i denna blogg. Till lika med att prata, prata och åter igen prata med mina barn och nära vänner. Det tycker jag är mycket bättre än att sitta hemma vid köksbordet och hitta på egna förklaringar till det som skett eller ännu sämre lägga helt locket på. När så sorgen med alla frågorna, drar in med full styrka.

Därför undrar jag varför vi måste ha en speciell dag för våra hjärtan. Är det inte bättre att istället komma ihåg varandra varje dag?

Marie

Var skog har nog sin källa

var äng sin blomma har

var hjärta har sin saga

från flydda undgomsdar.

Men skogens källa sinar

och ängens blomma dör

men hjärtats tysta saga

alls ingen tid förstör.

—————–
Det drabbar mig med full styrka.

Jag är så otroligt ledsen…

Mina barns far är död.

It hit me with full strength.

I am so incredibly sad …

My children’s father is dead.