Så även jag.  Som växte upp med fyra syskon i ett mindre samhälle. Pappa var fotograf och jag med min bror gillade vintern, men även gå på upptäcksfärd i fotoaffären. Men det gillade inte vår far.

Här i varjefall ett härligt minne. Med en ständigt gapande bror bredvid. Vad visste vi då om livet? Tack och lov ingenting.

 

Vinter har det alltid varit, även så i min barndom….

Min mamma sjöng mycket för oss barn. Hon lärde mig många visor, som jag nu har (LER) glömt bort. Men några finns kvar ännu i minnet. Som den här gladvisan, som alltid fick mig på gott humör;

“Munnen den ska skratta och vara glad, munnen den ska säga tralla la. Munnen har vi fått för vi ska skratta, sudda, sudda bort din sura min.”

Hemma fanns det en sån där gammal tramporgel. Men den trampade för det mesta min bror Sune på, tills den stora klumpen byttes ut mot en

mordernare elorgel och min bror fastnade mer eller mindre för “gråt inga tårar för min skull-stuket”. Själv spelade jag på ett svart piano storlek större, med bra ljud, som ledde mig rakt in till Musikskolans avslutningssoaré. Där jag och Bethovens
“Für Elise“   visade upp sig från sin bästa sida.

Så märkligt egentligen att man minns det, så här 35 år senare. Nu är det ju åratal sedan jag spelade på ett piano och någon Elise… ja det kan man ju (LER) tvärt glömma, inte ens Eloise skulle funka… LER MER.

Dessutom sjöngs det och med hjälp av Gittaren så spelades, ni vet.. Gamle svarten, kamrat på vida färden, Gamle Svarten den bästa här i världen.. (jag som inte ens gillar LER hästar) Dock en gammal folkkär låt, som ännu kan höras (LER) på prärien. Minns ni inte, kan ni kolla här och överraska arbetskamraterna med att sjunga ut.

http://www.youtube.com/watch?v=-lKZGkVTUiE

Sedan prövade jag att spela på en Klarinett, men från den kom dessvärre inget ljud. Hur jag än tog i och blåste. Så då gick valet till en Oboe.. Där gick det bättre, men inte bra eftersom så korta musikstycken finns inte. Så det slutade istället med att en tvärflöjt köptes in. (Undrar var den nu då är?) Som tur var fanns vid denna tid en mycket duktig flöjtist vid musikskolan orkester, som kunde rädda mina tappra försök att nå de allra högst tonerna. Hon Maria, hade det där lilla extra som vissa muciserande elever välsignas med, gehör och massor därtill. En annan hade gehör, bara lite tjurig, men så inget mer.. (LER).. för det var tvunget att räcka även till (LER MER) idrotten också.

Av den anledningen hamnade jag i Svegs ungdomsorkester som för det mesta spelade klassisk musik och som leddes av Axel Herjö, som dessutom höll i en musikkurs där på Bäckedal Folkhöskola för ett 30-tal ungdomar från Härjedalen likväl Frösön. (Jag står längst bak, längst till höger. En av tjejerna från basket skymtar, även här nedanför. Hon var/är en duktigt fiolspelare och till skillnad från mig så har hon hållit liv i sitt musikintresse).

Det hela avslutades med ett musikuppträdande i samband med helgmålsbönen i Älvros kyrka där ett 100-tal besökande var på plats.

Denna otroligt duktiga musiker och pedagog, hade med sig i sitt bagage bland annat 17 års erfarenheter i filharmonikerna där han hade spelat violin. Kunskaper som han med entuaism spred bland oss elever, och fick även oss att blomma ut i full styrka. (LER) På ett eller annat sätt. Lite smått otroligt är det i allafall, att han återvände och gav av sig själv till glädje för så många. Men det är ju just sådan individer som är så viktiga i ett mindre samhälle. För de kan liksom se utanför, den vanliga invanda ringen.

Tack vare denna medverkan i skolorkestern som också var jättekul, så fick jag tidigt uppleva Jämtlands olika byar. Fast tja… man tänkte väl inte riktigt på det, då. Men vintern 1975 åkte vi till Funäsdalen, och med oss fanns spelande ungdomar från Ytterhogdal. Här står en del av oss med våra ledare utanför Hotell Gästis, där nuvarnade Fjällmuseet finns idag. Axel Herjö står andra raden längst till vänster.

Året därpå 1976, åkte vi 32 elever från Härjedalen på en musikresa i tre dagar mellan olika skolor som Gällö, Bräcke, Kälarne, Hammarstrand och Bispgården i Jämtland. Ungdomarna från Ytterhogdal bjöd på storbandsmusik, Svegsungdomarna körde med sitt klassiska.

Medan Funäsdalsungdomarna “Phunix” spelade upp en poppigare variant av musik som de också sjöng till och fick estraden att gunga. På så vis kunde vi visa bredden som fanns inom musiken i de Härjdalska lanskapet. Men allt detta hade inte varit möjligt om de vuxna hade givit möjligheten till ungdomarna att vara med. Något man kan sakna, en hel del av idag, och då inte bara när det gäller musik. Även om idrott verkar vara mer representerad. Så är inte eller det säkert.

Men nu är det dags att avsluta tills vidare, med dessa återblickar. Även om jag undrar lite om Musikskolan i Sveg finns kvar, eller hur det nu blev i denna allt mer sparande kommun?

Under tiden jag funderar, tror jag minsann att jag inte ska skriva något alls på ett tag p g a en ökad stress omkring andra vardagsting, som måste redas ut. Så jag orkar skriva länge till, om inte någon nu slänger ut mig förstås.

Så ha det gott och ha en riktigt trevlig helg, tills vi råkas nästa gång.

Här sitter jag blott 15 år och pustar ut i omklädningsrummet, i Sollefteå. Där vi spelade mot Långsele.

För mitt andra intresse för bollar, handlade om att dribbla bort motståndarna och få i bollen i motståndarnas korg med handen. Samtidigt som man vakta sin egna korg så inte motståndarna fick övertaget. 

Spela basket det var kul och svettigt. Till en början bara under gymnastiktimmarna. Men så började en ny lärare på skolan och det visade sig att ”Kicki” hade stora erfarenheter av landslagsbasket, då hon hade spelat för KFUM Söder. Så hon var anledningen till att bastketträningen sattes igång igen i Sveg och denna gång mot nya mål. I det målet platsa tydligen jag.. (LER).

Så med “Kicki” vid rodret, blev de individuella detaljerna finslipade och även så kvaliteten på vårt lagspel trimmat. Det tog oss ändå fram till vinst i Div. III-serien för Mellannorrland. Guldmedaljen har jag fortfarande kvar här någonstans, fast tja…  i någon kartong.

Här hela vinnarlaget från Sveg som då var med, och året var nog 1974.

 Magdalena J, Mary-Anne A, Maria J, Britt-Marie, Elisabeth M, Cecilia B.
Nedre raden: Åsa S, Kicki E, Karin F, Anita P.

När jag tänker på det, så har man då varit med om mycket roligt tack vare idrotten. Trots att man numera mest liknar en soffpotatis.