Funäsdalen i slutet av 70-talet och jag sa de tre magiska orden.

Hade tagit steget från hemmets ljuva härd och begett mig upp till Funäsdalen från Sveg för att börja arbeta på Hotell Gästis. Där nuvarande Härjedalens Museeum står.

Jag som nästan aldrig hade lagat egen mat, arbeta där som köksbiträde. Men detta årtionde var en tid långt ifrån högskolekrav, och då fick man lära sig på stället. Även så jag. Då arbeta jag åt Karl-Erik och Ulla och hennes bror Arne (minns inte efternamnet, kanske var det Karlsson och Larsson) som egentligen kom från Nora i Bergslagen.

Stort kök där det fanns (perfekt att göra omelett på) gasolspis och ett stort stekbord. Det var kul och vi var ett gäng tjejer och killar. Där både gråten, ilskan och skratten fanns mellan väggarna. En del av oss finns ännu kvar i dalen än idag.

Blev bekant med två tjejer Yvonne och Inger från Särvsjön, som alltid hade ett leende på läpparna. Helt enkelt tokrolig som en frisk vind svepte de in och ut i serveringen. En ledig kväll tjata de på mig om att följa till Tänninge på dans. De hade ordna skjuts med en kille från dalen och okej, jag följde med. Gilla att dansa så varför inte.

Hotel Tänningen i Tänndalen skjöd av liv på den tiden. Där kunde man åka och dansa hela säsongen. Kända dansband till lika med Härjedalska lokala dansband spela upp och alltid fullt med liv på dansgolvet.

På den tiden var vi taxi åt varandra och även om vi inte riktigt kände varandra, så fanns det alltid plats för att komma hem. En härlig tid. Man var ung och livet lekte.

Denna kväll så träffa jag han som blev min partner i 26 år. En blond man med blåa ögon och ett härligt leende därtill med glimten i ögat, och jag trilla som en fura rakt ner i hans famn.

Det var tider det.

Marie