Vågar man inget, så vinner man inget. Så enkelt är det. Även om man måste satsa alldeles själv första gången utan en enda miljon som stöd.

För det är inte titeln i lag med åldern som är det viktigaste, utan viljan och förmågan att utvidga sitt lärande tillsammans med andra. Där ung som gammal har lika mycket att ge, om vi bara tror på varandra. Då först kan man ta  del av varandras kunskaper, och göra något positivt av det man är allra duktigast på. Samtidigt som slutresultatet blir något som glädjer så många fler.

Därför har jag det stora nöjet att presentera Jimmy Erikssons arbete i ett samarbete med Gold Rush Museum. Jimmy en ung man i början av sitt yrkesliv som blev tillfrågad av Björn Uglem och tog chansen. Samtidigt som Jimmy nu har utvecklat grundidén, med ett eget tänk. Efter drygt 1 års arbete parallellt med skolarbetet och andra lite tråkiga händelser i hans liv, har nu presentationen blivit klar “Gold Flash Museum”. För att besökas av alla som har tillgång till en dator med Internetuppkoppling.

Här en direktlänk till Gold Rush Museum. Där du klickar på den svenska ingången. Därefter på länken

Goldflashmuseum bli delaktig i en fantastisk presentation. Klicka här.

Så får du en mer ingående förklaring till vad detta är för något.

Mycket nöje!!

Marie

Hur får man ungdomar att frivilligt engagera sig i ett projekt runt Finska Svedjerover? Ja, det kan ni allt fundera över och varför.

Varför just Finska, undrar säkert många. Jo, det beror på att förr i tiden för si så där en 100 år sedan planterade man i Norrland/Härjedalen Kålrover istället för potatis, för att de var frosthärdiga. För hur mättande är det att äta potatis som tagits av frosten, så säg?

Dessa Finska Svedjerover är nu inte så speciellt enkla att få tag på. Men så fick Olof i Tännäs höra om detta ungdomsprojekt där på Marys Hotells Tak i Skogen. Ni vet Olof som har fått äpplen att växa där vid Tännäsberget, bara det är ju en bedrift i sig. Så då bidrog han med dessa uråldriga frön. Visste ni att han har spelat med ABBA… fast ja…. (dubbelleende) det är ju en annan historia.. Oj… kom visst ur spår..

Så ett regäl lass dynga införskaffades från Bruket, jag tror minsann bonden ler än.

När alla förberedelser var klar så kom då ungdomarna till landet som gud glömde eller hur det nu var det där…. I varjefall så slank även en ung man från Alaska med av bara farten. Det var således inget misstag utan en väl planerad manöver eftersom det är aldrig fel att träna sig på främande språk, för både den ena likväl som den andra under naturliga förhållanden.

Så det första ordet blev att lära sig Finska Svedjerover. Som på engelska blir Finnish Svedja Rover. Vad de mer sa… Ja, vem vet det? Ni får väl fråga när ni ser (LER) en ungdom. Här nedanför finns några, som är samlad utanför Mary Hotell på Gold Rush Museum.

 
För där vid Gold Rush Museum på Marys Hotells tak har det hackas, gödslats och planterats frö från Finska Svedjerover av ungdomar från när och främjande som helt frivilligt tog sig dit och helt naturligt fick de lära sig ett sammanhang mot en helhet och tillsammans fann de också samhörigheten i detta annorlunda praktiskt projekt. Där även ett bra stycke Härjedalsk kultur ingick liksom av bara farten.

Så har man bara organisationsförmågan och förmågan att hålla många bollar i luften så att de liksom trillar ner där de ska. Men det vet vi ju, att alla har ju inte den förmågan. Eller har de?

Så vem tror ni låg bakom detta häftiga engagemang då?

Inte var det då jag, för jag verkar för det mesta sitta och glo på någon låda… skrattar.. Fast nu var inte det här nr två utan det är…… mmm vänta får ni se…

får man inte missa i Härjedalen till sommaren, läste jag i bilagan som följde med tidningen Härjedalen igår.

För mig blir det första självklara valet “Gold Rush Museum” som ligger 8 km innan Funäsdalen i västra Härjedalen och drivs av Björn Uglem. Troligtvis är han betydligt mer känd utanför kommunens gränser än innanför. Att han då trots det har valt bygga upp detta fantastiska stället just här, borde vara ovärderligt för kommunen. Men, men….. vem vet, var de är?

Istället föreslår jag er som läser det här stanna upp där på kullen ett slag och titta ut över museuområdet. Då kommer du att mötas av en otroligt fantastisk fjällvy över Anåfjället vinter som sommar. Det är då mycket lätt att låta sin fantasi ta med dig till fjälldalarna den där vinterdagen då dåligt klädda män stretade upp över fjällryggen för att just de skulle finna den där eftertraktade guldådern, som skulle ge trygghet för familjen som fanns hemma i Sverige eller i Alaska eller vart nu alla kom från.

Med detta i bakhuvudet kan du under tiden stilla vandra ner över ängen och ta vägen genom porten och ner till guldrushområdet längs en mindre väg och under tiden uppleva den tidsenliga miljön i form av olika föremål och lador som förr var förfallen, men nu restaurerats till tidsenlig guldrushbyggnader. Hur många timmar denna man har lagt ner på detta område är nog svårt att beskriva med ord här. Det är betydligt lättare för er att själv få uppleva Peluk Roadhouse, Traiding Post, Golddigger Saloon och nu även Marys hotell och varför inte sova över om du vågar. Glöm då inte bort att upptäcka det otroliga detaljerna som varje sak, byggnad har. Du kommer att bli förvånad över uppfinningsikedomen och samtidigt förundras över hur det har hunnits med.

Även om Härjedalens skogar, fjäll, sjöar har en enorm naturupplevelser. Så borde ingen åka hem utan att ha besökt Gold Rush Museum för här händer det då något hela tiden. Det är liksom (LER) rush. Mycket beror på Björns förmåga att bjuda på sig själv, kunna berätta så det blir intressant. Det är också ett faktum att han har en enorm kunskapsbank om just denna guldrush.  Dessutom en otrolig förmåga att engagera ungdomar, men mer om det ska jag berätta en annan dag, typ i morgon när jag tröttnat på alla lådorna… *LER* och önskat att jag var klar för längesen.

Men sitt nu inte här utan skynda er nu att boka tid. För ett vilt rykte säger att Björn inte är så speciellt “Happy” längre i Härjedalen, utan kommer att ta sina häst(krafter) och galoppera sin väg inom kort. Vem vet då vad som blir kvar av detta unika område som kallas “Gold Rush Museum” i Härliga Härjedalen. 

Natti!!

Alla samhällen har en utveckling. Antingen finnar man på ett helt nytt koncept eller så jobbar man från ursprunget. Vad som är bäst, är nog upp till var och en att bestämma. Men för överlevaren, måste det trots allt ge möjligheter för att just han, hon eller de ska överleva.

Se bara på det här;

 
En lada från Söromsjön uppställd i Fornminnesparken, Funäsdalen. Där kan vi läsa historien om vad denna lada hade för sig där på Söromsjön för länge sedan. Men inte se dess insida, i allafall inte när jag var där.
En annan idé med en lada från Söromsjön, kan presenteras så här;

Denna lada går att studera både innanför likväl som utanför. Här finns också möjlighet att sova över, om man törs.

Ladan finns uppställd på Gold Rush Museum och kallas Peluk Roadhouse. Som både bär på en historia från Härjedalen likväl som Alaska. För ni vet väl det att ofantligt många människor begavs sig rakt ut i det okända, på andra sidan jordklotet för att hitta något som fick livet att bli mer drägligt.

Lycklig var de som fann det gula guldet. Vare sig de stanna kvar i det nya landet eller åkte hem.

Jag ställer därför en fråga. Vad skulle ni vilja besöka om ni vore tvungen att välja?

mig, så ska ni spela AC/DC och vara glad… tänker jag när jag läser artikeln, Arv kan väcka vår inre best….

Det är ju inte klokt vad människor bråkar. På vad och varför kan man ta sig en funderare på? Kan det bero på;

• Stolthet
• Makt
• Girighet
• Iver
• Rädsla
• Ilska
• Vinnarinstinkt
• Chock
• Moral
• Bitterhet
• Missunsamhet
• Pengar
• Fräckhet
• Besvikelser
• Glädje

Det är väl inte frågan om något hastighetsrekord på 100 meter för att försöka slå Usain Bolt rekord på 9,72. Då har man väl kommit i fel bransch, men å andra sidan vad förstår en annan. Kanske det är som denna bild,

Om man nu den dagen har något kvar. Hoppas jag på att mitt arv blir en lugn historia. Ingen 24 års process eller så. Allt för många rekord att slå, så meningslöst. Det brukar ju reda sig tids nog, om man håller en låg profil. Fast jo.. jag vet. Dessa rädslor och inga har några garantier.
Så …var lade jag det där, Vita arkivet nu då?…… Suck!

——————————————–
Bilden har inget med innehållet i texten att göra, ohnej.. där är det precis tvärtom. Vi tar från de fattiga och ger till de ännu… näää få se nu..

Vi, Gold Digger Association nominerar ett person eller fler som baserar sig på viljan att göra något annorlunda för Härjedalen, som kan ge positiv kraft in i landskap och sprida mycket positiv energi utanför. Är du betalande medlem, så är du delaktig, för i största möjliga utsträckning går medlemsavgiften till stipendiet. I tre års tid har vi, lyckas fått ihop 10 000 kr varje år till ett matglad mansgäng från Vemhån (2006), en kvinna med stor vilja från Lofsdalen (2007) och i år (2008) en ung grabb från Älvros med mod. Det är då betydligt bättre att hjälpa varandra, än att sätta rekord.

Tack allihop för att ni finns, vågar och vill.