Den där månen som ställer till det för mig... den typen var uppe nu igen och ..... ja med den.....

Skulle jag gå till en doktor för detta elände, skulle denna nog kalla det stressrelaterat eller nått sånt... och vem vet? Kanske är det så för kommuner är ju ett släkte för sig själv..

Men alla uppsittarnätter är inte för den delen precis sig lik, utan livet liksom rör sig omkring en i allafall. Så då bar det sig inte bättre att jag just denna morgon lyckades slumra in så precis, när så sonen strax därefter kom rusande och sade att kaninen gått förlorad... efter han hört ett konstigt läte.

Nyvaken, men totalt nollad tänkte jag; Vad då gått förlorad?...... sprang ut i hallen till kaninburen och kära hjärtanes nog var hon förlorad..... hon som bara några timmar innan både hoppat och skuttat och krafsat och druckit vatten och ätit salladsblad.... vi blev minst sagt förvånade.

Men nu hade våran speciella lilla vän uppnått en medelålder som sades av experterna att hon egentligen inte levde och med tanke på vad en liten tjejjkanin kan bli drabbad av, så hade hon ett långt och friskt liv med många märkliga äventyr ibland både vilda djur och människor likväl som grönskande gräsmattor, jättutgrävda hål till dammiga källartrappor till härliga snöhögar på en balkong samt en hel del resor mellan fjällby och storstad. Dessutom fick hon träning genom att någon sprang efter och hon före, egentligen tycker vi i familjen att hon hade en sällsynt speciell charm, men så tycker väl alla om sina husdjur får man hoppas.

Så denna tidiga morgon blev jag sittande med kaninen inlindad i en handduk medan vi lät tårarna trilla ner från vår kind. För nog blev det tomt när denna lilla speciella svarta kanin inte nu finns något mer, för nu är det ingen som krafsar och busar häromkring.