En intressant länk är www.sorg.se

där kan man läsa om samhällets föreställningar om hur man sörjer. Exempelvis;
> var inte ledsen
> var stark (för andras skull)
> sörj i ensamhet
> Tiden läker alla sår
> Ersätt förlusten
> Håll dig sysselsatt.

…

Tiden läker alla sår. Ja, så brukar ju jag säga. Men det är inte hela sanningen. Det är inte alltid man gör som man säger.
Första tiden (det är ju inte så speciellt länge sedan) befann jag mig i en fokuserad systematisk sorg. Jag rignde, blev uppringd och prata och prata.

Idag vet jag inte så noga vad jag sa. Men allt gjorde jag med sikte på att avskedet ska bli så bra som möjligt för de allra, allra närmaste.

Nu reagerar ju inte alla lika, men ändå  kan jag inte begripa varför det ska vara så bråttom. För i mitt yrkesliv, måste man lära sig att allt tar sin tid. Fixar man inte det, måste man byta yrke.

Samtidigt måste man komma ihåg att allas sorg är olika. Ingen sörjer på rätt sätt och inte eller på fel sätt. Utan sorg är sorg och den är i högsta grad  individuell. Så vad har man då för rätt att ifrågasätta andras sorgearbete?

Att genomlida sorg med allt vad det innebär utan bitterhet och rädsla är väl en av de största styrkor man kan få uppleva i sin livsvandring, kan jag tro. Men jag erkänner, det är svårt… att bara vara en vanlig människa. Så att ringa och meddela.. så svårt det är… telefonnummer som hoppar och fladdrar.. människors reaktioner och frågor, frågor som jag inte har några svar på…..

Så här pågår sorgearbetet för fullt och ett av mina sätt är att skriva om det här i denna blogg. Till lika med att prata, prata och åter igen prata med mina barn och nära vänner. Det tycker jag är mycket bättre än att sitta hemma vid köksbordet och hitta på egna förklaringar till det som skett eller ännu sämre lägga helt locket på. När så sorgen med alla frågorna, drar in med full styrka.

Därför undrar jag varför vi måste ha en speciell dag för våra hjärtan. Är det inte bättre att istället komma ihåg varandra varje dag?

Marie