Nu är vi tre igen… (LER)… efter att vårat härligt spontana besök åkte hem. Allt gick lugnt och sansat till, bara lite morgontrötthet emellanåt, både här likväl som där. Ni vet så fort det blir förmiddag, så är det inte morgon längre… (LER MER).

En dag åkte vi för att besöka Gold Rush Museum. Det var faktiskt samma kväll, som jag insåg att onsdag inte var tisdag, och att jag återigen hade missat inlämningen av restavfall på Ljusnedals återvinning.

Hur som helst så kom vi så till goldrushens märkliga historieland och vandrade fram till bron, där vi alla fyra blev stående (rätt så (LER MER) trångt) för att inandas den historiska atmosfären länge och väl. Skrattar…..Det gjorde vi inte…. Utan grabbarna fann det ultimata i att glida runt vid "Yuokonflodens mynningsdelta i Norton Sound" som härligt nog ligger där vid Golddigger Saloon i Skogen endast 8 km från Funäsdalen, och har minsann lockat fram ett flertal glädjerop från oss besökare. Varesig det har funnits is eller ej.

Så efter att grabbarna roat sig en stund, gick vi därför runt bland alla byggnaderna för att få uppleva våra egna fantastiska berättelser om varför det ex låter på Golddigger Saloon. Jo, så här mellan fyra ögon.. (LER). Så beror det på att morse-ledningen svajar i hmmmm vinden och därför låter det inne i byggnaden rätt som det är. En finurlig uppfinning, som sedan starten 1902 ännu står kvar, dock i annan form nu på 2009-talets avslut.

Var den finns nja… det får ni allt klura på själv, när ni tar er dit. Men beställ först, för en ljusskygg person lurar i "Jail". Har ju själv genom åren hört han gasta…. "Ut ur min hous, och lägg undan de där förba…. kamerorna".

Skrattar mycket…… (men det vet bara vi som varit där).

Så vi tog oss även en titt in på "Peluk Roadhous", som bara för något år sedan stod vi Söromsjöns kant, utan något tak och glesa stockar i väntan på en uppfräschning. Ladan som en gång i tiden stod ute på ängen för att fyllas med hö (oj! höll på skriva snö, fast nja… kanske var det också så, när taket brakade ihop). Blev så med tiden skänkt och transporterad av grabbarnas pappa, ni vet "Blue" till Gold Rush Museum av många hästkrafter, i form av en ÖSA 260 skotare. Jag tror det rent av det var en tjur… (LER)…. traktorn alltså.

En händelse som satte vissa spår i "Blue" ansikte (han log vid mötet med en mycket "Stolt indian med slokhatt" som visa sig trots att han aldrig varit där så pratade han flytande Klövsjömål. En blaumåladbåt…. eller hur det där nu var.

Hur som helst hade "Stolt indian med slokhatt" kommit vandrande över berget Brickan för att till sist slå sig ner i sin Ti’pi (nuvarande Lavvu) söder om Norton Sound för att samtidigt hälsa på "Happy" som då blev extra hmmm happy och bjöd in “Blue” att stanna i Guldgrävarstugan. Något han också gjorde. Det ska ni veta att deras glad skratt hördes länge och väl ekande bland flera byggnader än "Peluk Roadhous", rent sagt mycket trivsamt.

Från denna kulturella återspegling stod nu så grabbarna där ilag med sin vän och spanade inne i "Peluk Roadhous", när så vännen hade turen att hitta James Butler Hickocks puffra och som den “vilde Bill” även han ibland kan vara, så grabbade han tag i puffran och sköt ett par skott (puff, puff och puff) och ropade: "Men det är ju en knallpulverpistol". Medan den andra grabben leende svarade: "Det blev en stand-in, den andra ligger inlåst i vilda Bills vapenskåp" under en massa guldklimpar. (LER, puffran alltså)

Så därför gav vi oss tid att gå ett varv till, innan vi slutligen vandrade tillbaka hem över bron (hmmm en del gled faktiskt över mynningsdeltat)

för att slutligen ta min hästkraft, en gråspräcklig Vento (skrattar) för att galoppera hem innan natten och kylan omgärdade oss.

Hela denna berättelse kommer sig av att jag i unga skolår satt bland en hel drös med andra elever och svettades över olägenheten att behöva skriva uppsats i flera timmars tid. Vet ni hur 60 elevers blyerspennor låter och en och en blir klar och går ut därifrån…. Fy, det är inte kul, i allafall inte när man är 16 år och stavar som en kråka och meningarna dansar runt hur som helst. Bara för att man då, ännu inte hade uppfunnit datorn och dels hade jag ingen fantasi alls överhuvudtaget, i allafall aldrig under skoltidens språkundervisning där vikten lades mer på konsonanter, substantiv och sådant där (ler) tråkigt som att lägga meningarna i rätt följd något jag (ler mer) aldrig har begripit.

Så därför tycker jag det är hög tid att min åldersgrupp piffar upp Härjedalens stelhet lite grann och ser möjligheterna där de är, utan att behöva ägna sin tid till att göra allt för mycket snö.

Eller vad säger ni som har haft vägarna förbi Gold Rush Museum i skriv- och bildform tillsammans med er som faktiskt varit där. Är detta frilufsmuseum något som berikar människorna som bor och besöker Härjedalen eller är det rent av en turistfälla som någon uttryckte det?